Utforska Sverige med gruscykel

Vår destination valdes av ett antal anledningar, främst det faktum att jag kände till området väl och har tillbringat året innan med att bo på båten medan han arbetade för en kompis och hans kanotuthyrningsverksamhet – Immeln Kanotcenter. Dessutom var George nu baserad i Berlin och jag i centrala Finland och det verkade vara den perfekta mittpunkten mellan oss. Min plan var helt enkelt att hoppa på ett tåg med min gruscykel, fullastad med campingutrustning, till färjehamnen Åbo på Finlands västkust. Därifrån skulle jag ta färjan till Stockholm följt av ett annat tåg ner till Skåne i söder för en äventyrsvecka. Att cykla runt sjön Immeln, campa, paddla kanot, utforska och naturligtvis cykla!

Att åka till Sverige innebar att dra fördel av allemansrätten, den svenska lag som ger alla rätt att campa, plocka bär och svamp, cykla, simma, paddla kanot och rida på nästan all markyta i landet. Tillsammans med det faktum att över 70 % av Sverige är täckt av skog innebär detta att det är ett paradis för en gruscyklist. Tusentals kilometer av stigar och skogsstigar som sträcker sig över hela landet och bara väntar på att utforskas.

Det var logiskt att vi tog oss till startpunkten så snabbt som möjligt, vilket gav oss fler dagar vid sjön istället för att tillbringa den tiden på att resa. Men precis som med alla bra planer blev ingenting så enkelt som det verkade. Det första hindret var när jag upptäckte att på många av de svenska tågen så kan du inte bara lägga till en cykel till din biljett som i de flesta andra europeiska länder. Cykeln måste tas isär och förvaras i en cykelväska! Denna enkla fallgrop gjorde att min plan fallerade helt. Jag kunde inte bara cykla till tåget och färjorna. Även om jag bara kunde montera ihop och ta isär cykeln under resans gång så skulle jag behöva ha med mig cykelväskan tillsammans med all min campingutrustning och inspelningsutrustning!*

Därför grusades min romantiska föreställning om att bara sticka iväg obarmhärtigt av verklighetens logistik. Så hur skulle jag då ta mig till Sverige? Tja ... jag kånkade helt enkelt bara med mig min cykelväska, tillsammans med all min utrustning och långfärdscykelväskor på ryggen till startpunkten. Utan att gå in på för många detaljer tog det i princip tre dagar vardera hållen och involverade tåg, färjor, bussar, löjligt dyra taxiturer (min cykelväska behövde alltid en 8-sitsig bil), vandrarhem och en kompis soffa längs vägen. Inte något att rekommendera om jag ska vara ärlig, men jag var fast besluten att ta mig dit och kom dit gjorde jag!

Till slut tog jag mig till startpunkten, den lilla staden Kristianstad i landskapet Skåne.

Jag monterade ihop min cykel i parken bredvid stationen. Snabbkopplingshjulen och det enkla monteringsverktyget som följde med cykeln gjorde processen enkel och inom cirka 20 minuter hade jag monterat cykeln och fäst mina cykelväskor.

Mitt huvudupplägg var ganska enkelt, om än lite för snävt för den mängd utrustning vi hade med oss. På varje gaffel hade vi Canyons gaffelhållare, med lätta men ändå skrymmande föremål som sovunderlag och extra klädlager i 5-liters torrsäckar. Fram, där jag förvarade min sovsäck, använde jag en 8-liters frontmatad Topeak och på baksidan hade jag en 16-liters sadelväska. Denna innehöll de flesta av mina tyngre föremål som exempelvis mat liksom campingredskap som bland annat utrustning för att göra upp eld, kniv, pannlampa, kamera och batterier. Jag hade också en liten väska fäst på övre ramröret för min telefon och powerbank och mellanväskan förvarades så att till exempel mellanmål samt våra cykelreparationskit var lätta att nå.

Detta låter visserligen som ganska mycket utrymme, men med tanke på att bara inspelningsutrustningen omfattade stativ, en drönare, en SLR, en extern mikrofon och extra batterier var det svårt att få plats med grejorna många gånger.

Jag skulle råda alla som planerar att göra långa utflykter med sin Canyon Grizl, och som inte har ett supportteam eller ultralätt packning, att välja Grizl AL, eftersom denna gör det möjligt att montera dit en pakethållare bak på cykeln för mycket mer lastkapacitet.

När George anlände kunde han tack och lov hjälpa till med cykelväskan, ta bort de inre stolparna och platta ut den, vilket innebar att vi kunde spänna fast den med några remmar på ryggen och frakta den de 3 milen till kanotcentret. Där kunde vi förvara den under veckan medan vi cyklade. Vi satte oss på sadeln och cyklade ut i natten. Ett åskväder rullade in från nordost medan vi skrek till varandra genom vinden och fick en känsla för hur vår takt skulle kunna synkas för de kommande fem dagarna på stigen.

Vår resa tog form på ett sätt som jag inte kunde ha planerat även om jag hade försökt. Jag var fast besluten att inte fokusera på detaljer som exempelvis avstånd som vi tillryggalade eller medelhastigheter. Vi reste i och med naturen och inte bara genom den. Vi använde våra cyklar för att få möjlighet att köra längre än vad våra ben hade kunnat ta oss. Vi valde att använda kanotcentret som en sorts basläger, varifrån vi kunde samordna vår utrustning och ge oss ut några dagar i taget, utan att behöva ta med oss absolut allting på en gång.

Runt sjön fanns ett antal vindskydd och eldstäder som vi använde de flesta kvällar på vår resa. Att ha ett vindskydd innebar att vi inte behövde ha med oss något övernattningsskydd som exempelvis tält eller hängmattor. Det faktum att varje vindskydd hade sitt eget förråd av ved innebar också att vi alltid hade någonstans att laga mat och umgås. De flesta dagar började med kaffe över lägerelden med hjälp av glöden som fortfarande var varm från kvällen innan. Sedan skulle vi packa cyklarna och bestämma i vilken riktning vi skulle bege oss den dagen och vad vi skulle laga för mat den kvällen. Att ha butiker nära till hands innebar att vi bara behövde ta med oss en dags förråd av mat.

Vår vecka var fylld av mat som tillagats över öppen lägereld, tekniska skogsstigar, downhill-grus och fridfull cykling längs släta cykelvägar. Vi paddlade kanot på sjön och campade på öarna, samtidigt som vi fick ingredienser från skog och mark för att laga te och för att smaksätta eller som komplement till maten. Vi hörde vildsvin, stötte på rådjur och mitt i natten dök en räv upp, djärv och vågad och som uppenbart var van vid mänsklig interaktion, i ljuset från vår lägereld i ett försök att få smaka en av våra kolgrillade köttbitar. Jag undrar om hälften av dessa ögonblick skulle ha gått förlorade om vi hade fokuserat på hur många kilometer vi skulle lägga bakom oss eller hur många kilometer vi planerade för följande dag. Jag tror att det är gav oss båda en mycket rikare upplevelse att varva ned och inte tänka på dessa saker.

En sak som slog mig i efterhand var både hur viktiga och osynliga våra cyklar var på resan. Canyon Grizl känns obesvärat enkelt designad när du cyklar och allting känns precis som en cykel ska. Det sägs att bra design är osynlig och det är bara när något är dåligt utformat som du märker det.

Vi skulle kunna gräva ner oss i tekniska specifikationer och siffror, men låt oss vara ärliga, när man glider fram på en skogsstig eller navigerar en teknisk singeltrackstig eller blixtsnabbt över kilometer av gräsbeklädd mark i mörkret med ett åskväder som dånar i fjärran, tänker man då på dessa siffror? Nej. Du är helt enkelt ett med din cykel i det ögonblicket. Ett pålitligt verktyg som presterar som det är tänkt.

Ingen stig vi stötte på såg omöjlig ut för Grizl och att detta osynliga verktyg möjliggjorde en interaktion, både med vår omgivning och mellan oss som människor. Detta hade inte varit möjligt utan att dessa exceptionella verktyg under våra fötter var pålitliga och kapabla. Grizl arbetade sida vid sida med mig för att jag skulle få ut det jag ville av detta äventyr.

Padraig är grafisk designer, fotograf, författare och podcaster från Irland.

Han är en ivrig friluftsentusiast och har tillbringat de senaste åren som frilansare i Skandinavien och kört sin podcast Trial by Fire, där han intervjuar några av världens ledande experter inom friluftsaktiviteter. Du hittar honom på instagram som @padraigcroke och i podcasten @thetrialbyfirepodcast.