Agua Marina Espínola Salinas resa mot CANYON//SRAM Generation

Att tävla inom cykling kräver stora utrustningsinvesteringar. En landsvägscykel och grundläggande cykelkläder är minimikraven. När Agua var 11 år gammal såg hon cyklister på vägarna därhemma. ”Jag tänkte, det där ser ju fantastiskt ut, jag vill också pröva det där!” Och det var just här hennes kärlek till cykling startade.

”Det kändes som att ’åh, jag vill cykla på en av de där’” säger Agua om första gången hon såg en landsvägscykel. ”Styrets form och de små hjulen … det där är inte en cykel, det är ett konstverk. Sedan dess har det blivit lite av en besatthet och jag brukade titta på cyklar på nätet och drömma om att äga en landsvägscykel.”

”När man fyller 15 i Sydamerika så brukar föräldrarna ordna en fest och du kan önska dig att få en speciell present som till exempel en bil, en resa eller en motorcykel”, tillägger hon. ”Då fick jag en idé: Jag vill ha en landsvägscykel – inte en fest! Jag föreslog detta för mina föräldrar och min pappa sa ’nej, det går inte’ och just därför blev jag ännu mer övertygad om att skaffa en cykel.”

Aguas mamma var lite mer diplomatisk när det gällde Aguas önskan och föreslog att hon skulle prata med de cyklister som hon sett. Det var precis vad Agua gjorde några veckor senare och förklarade sitt dilemma och sin dröm för dem. Slutligen hörde de av sig till henne och erbjöd henne en stålcykel. Bara några månader senare tävlade hon på den.

”Vid det tillfället fanns det bara en annan tjej [racing]men hon ville tävla med killarna. Därför var jag den enda tjejen som tävlade i min kategori” minns Agua. ”Det var en klunga på cirka 50 cyklister i alla kategorier sammanlagt. Jag halkade efter, men fortsatte kämpa på. Mitt vatten tog slut, men jag fortsatte klättra och klättra. Slutligen tog jag mig över mållinjen och återfann mina kompisar. De frågade mig hur jag kommit dit.”

”De undrade hur jag tagit mig hit, hade jag liftat med en bil? De sa ’den där klättringen är ju jättetuff!’ och jag visste faktiskt inte riktigt vilken av klättringarna som de pratade om”, skrattar Agua. ”De tittade på varandra och undrade om jag verkligen cyklat alla de 70 kilometrarna. Jag vet att det tog jättelång tid, men jag är faktiskt här nu. De var imponerade och pratade därför med några andra personer. [At the time]hade vi en landslagstränare från Colombia och han sa, se här, vi har den här tjejen och hon fullbordade precis loppet!”

Tränaren erbjöd sig att hjälpa Agua. Det dröjde inte länge innan hon började tävla mer och vann lopp i Paraguay. Hon började även tävla i Brasilien, Argentina och i Pan American Games. ”Efter alla dessa händelser började staten hjälpa idrottare och därför fick jag mer stöd och snart hade jag en fin cykel!” berättar hon.

Det framstår tydligt under mitt samtal med Agua att mycket av hennes framgångar kommer inifrån. Hon hade aldrig kunnat ta sig dit hon är nu utan sin bestämdhet och orubblighet. ”Många motgångar gör dig starkare. Det är faktiskt ingen kliché, utan helt sant. Först var det min pappa som motiverade mig när han sa att det var något jag inte kunde göra och sedan var det andra hinder som sporrade mig”, förklarar hon. ”Folk sade om och om igen till mig att om jag reste till Europa så skulle det bli jättesvårt, så jag brukade säga, ’visst, men jag kan ju åtminstone försöka!’”

Jag vill försöka förstå vad som närt denna bestämdhet i Agua, eftersom den verkar ha funnits där sedan mycket unga år. ”Jag tror att kvinnor är mycket starka i Paraguay på grund av de hinder vi möter”, förklarar hon. ”Paraguay har verkligen en mansmentalitet – det är bara män som kan lyckas. Om inte en man klarar det, kan definitivt inte en kvinna göra det heller. En del människor blir frustrerade över att inte nå sina mål och vill inte att andra ska lyckas med det heller”, fortsätter hon.

”Under kriget lämnades kvinnorna av sina män och var tvungna att reparera landet medan männen krigade. De inspirerar mig. De uppfostrade 10-12 barn själva och därför finns ingen som helst anledning till att jag inte skulle kunna cykla och vara stark. Till och med min egen mamma var ensam och reste till ett annat land när hon var yngre än vad jag är nu. Hon skaffade oss ett hus och gjorde allt för att se till att vi skulle få ett bättre liv.”

Lika mycket som att utveckla sig själv som individ vill Agua också gärna dela med sig av hur lag som CANYON//SRAM Generation skapar framtiden inom damcykling som helhet och hur de tar till vara talang.

”Andra lag kommer att se att detta fungerar och att det är nödvändigt. Det är ingen som vill utveckla en cyklist, de vill ha starka cyklister och därför är utvecklingslag nödvändiga”, säger hon. ”Jag vet att det först och främst är en ekonomisk fråga, men när de väl inser att de behöver det … Att plocka cyklister från andra [World Tour]lag är dyrt, så de behöver förbättra lönen och förutsättningarna. Om du anställer en utvecklingscyklist, är det billigare för lagen.”

Det enda utvecklingslaget för kvinnor brukade vara World Cycling Centre, beläget i Aigle i Schweiz. Majoriteten av lagen väljer cyklister härifrån utan att de går igenom deras eget utvecklingsprogram. ”Varför startar [they]inte ett utvecklingslag?” undrar Agua. En del lag vill inte besvära sig med krångliga visumregler och är inte bekanta med våra länder, men detta är framtiden”, tillägger hon.

”Många cyklister som tävlat för World Cycling Centre är nu med i World Tour. Det är inte det att vi inte kan tävla, det handlar om att vi inte har tillgång och möjlighet”, säger hon rakt på sak. Det är omöjligt att argumentera mot denna logik och jag undrar stilla hur mycket oupptäckt talang som finns världen över. Hur många andra cyklister, precis som Agua, strävar efter en chans att bevisa sina styrkor?

Det är tydligt att Agua bygger upp sin form inför den närmsta tiden, men jag vill veta hur hennes framtid kommer att se ut.

”Jag är rädd att misslyckas när det gäller att uppnå mina drömmar”, erkänner hon. ”Så är det väl för alla, eller hur? Vad vi än gör så är vi rädda att misslyckas. Men det är en orsak att göra det. De saker vi är rädda för är också de saker vi behöver göra, för att ta oss dit vi behöver vara.”

”Att titta bakåt ger mig hopp. Att se tillbaka på vad jag redan åstadkommit och var jag kom ifrån. Om jag redan klarat allt detta finns det ingen anledning till att jag inte skulle kunna nå ännu längre”, fortsätter hon. ”Det är bra att försöka minnas vad du redan gjort för att kunna fortsätta framåt.”

”Jag är 26 nu, men jag ser många toppcyklister som når sin topp senare i livet”, säger hon när vi pratar om Movistar-cyklisten Annemiek van Vleuten som fortsätter att förbättras samtidigt som hon närmar sig 40. ”Det handlar bara om att ha den entusiasm och passion som krävs. Det är klart att man kan trötta ut sig på vägen, men man kan ändå välja att fortsätta om man vill fortsätta. Jag kommer fortsätta och hitta min egen väg.”