Att cykla North Coast 500

Vi ville inte gå ut för hårt och planerade därför att köra den kortaste sträckan med minsta möjliga klättring för att värma upp. Vårt vandrarhem för natten lät oss inte checka in förrän vid klockan fem på eftermiddagen, så vi hade hela dagen på oss att ta oss dit. Detta var dock mycket svårare än jag trott: tre kompisar, cyklande, heltaggade och med fräscha ben!

Det glesbefolkade Skottland innebar att våra dagliga distanser styrdes mycket av var vi kunde sova på natten. Även om detta kan vara obekvämt för vissa så hjälpte det oss att planera våra dagar, eftersom vi visste att vi behövde stanna på specifika platser.

När vi nådde vårt vandrarhem stod vi av cyklarna, spände av cykelväskorna och skyndade oss in för att komma undan regnmolnen, som hotade vid horisonten. Vi satte oss ned och åt middag, pratade om dagen som gått men även om hur mycket vi såg fram emot nästa dag.

Andra dagen av North Coast 500 förde med sig ett visst mått av oro: den välkända stigningen Bealach na Ba på Applecross-halvön. Det är Skottlands tredje högsta bergspass, och eftersom stigningen börjar 600 meter över havsytan så är det den högsta klättringen på någon väg i Storbritannien. Det är en monsterstigning, och alla som genomfört den skulle säga samma sak. När vi nådde toppen av Bealach na Ba tog utsikten över det omgivande landskapet och bergen andan ur oss (det var faktiskt inte bara de grymma lutningarna, jag lovar!).

Tyvärr så hade vi motvind under resten av dagen, men vägen som ledde oss till nästa stopp, Gairloch, lindrade vindbyarna. Så snart vi anlänt dit bokade vi ett hotell på stranden. Restaurangen på hotellet gjorde att vi inte behövde röra på oss mer den dagen!

Trots att väckarklockan ringde tidigt så uppvägdes detta av att vi vaknade till blå himmel och havsutsikt. Vi samlade snabbt ihop våra tillhörigheter och förberedde oss för att ge oss av under den svala men klart skinande solen. Distans och höjdskillnad var ungefär samma som föregående dag, men vi hade en rejäl stigning att tackla. Efter bara 10 km cykling kom vi till Poolewe, där Bridge Cafe erbjöd en frestande meny, som vi helt enkelt inte kunde motstå.

Efter att ha ätit oss mätta kunde vi även stilla våra ögons hunger efter vacker utsikt på de många slingrande vägarna, som vi hade framför oss. Där låg glittrande havsband, snötäckta berg och band av asfalt så långt ögat nådde. Precis när vi inte trodde Skottland kunde bli så mycket bättre belönades dagens klättringsansträngningar med ännu fler panoramavyer.

Vad som går upp måste förstås komma ned igen, och de svepande utsikterna under nedåtfärden var fantastiska. Vi begav oss mot Ullapool, där vi fyllde tanken med riktigt god mat och väntade ut en kortvarig hagelskur. Den här kustbyn är något man inte vill missa om man cyklar North Coast 500!

Vi hade bokat vår övernattning i Lochinver, cirka 50 km från där vi befann oss. Rutten bjöd återigen på ett enastående vackert landskap, och det tog mycket längre tid att köra den än vad som egentligen var nödvändigt på grund av alla fotostopp, som vi behövde göra!

Äventyrets fjärde dag var tuff: 215 km med 3 500 meters stigning. Vi visste att vi var tvungna att maximera dagen, så vi slutade prata och började trampa. I takt med vår egen dunkande puls föll det hagel och snö på nästan varenda klättring!

När vi kommit ungefär halvvägs och var ganska blöta, klampade vi in på Cocoa Mountain i Durness för att värma oss. Att stanna när du är kall och blöt är inte alltid så smart, men den här dagen var det nödvändigt. För att kunna föreställa sig hur blöta vi var så kan jag berätta att jag använde två plastpåsar i ett fåfängt försök att hålla mina fötter varma!

Som vanligt var utsikten värd all möda, och vi anlände välbehållna till vårt rum i Thurso, som väntade på oss med en varm dusch och en bekväm säng för natten.

Jämfört med dag fyra var den här sträckan som en barnlek. Vårt första stopp gjorde vi i John O’Groats, den legendariska målgången för dess namne till lopp från Lands End. Vi kunde naturligtvis inte motstå att stanna till för ett gruppfoto vid den berömda skylten, innan vi kopplade av med en långlunch på en restaurang i närheten.

I ett enda pedaltramp vände motvinden som vi kämpat mot till en befriande medvind, när vi styrde kosan söderut. Dagen skulle förstås inte vara alltför lätt, och därför såg moder jord till att ge oss lite mer snö och hagel för att hålla oss alerta!

Nu hade vi bara 120 km mellan oss och vår destination Inverness för att fullborda North Coast 500-rundan. Då vi hade tiden på vår sida så stannade vi till i Dunrobin Castle för några smörgåsar och en snabb titt på slottet och i dess trädgårdar. Om du vill ha tips på en plats att stanna till på längs rutten så ska du se till att stanna vid Dunrobin Castle, då det verkligen är värt ett besök.

De sista femtio kilometrarna innebar en tur längs gatorna i Inverness förorter på vår väg tillbaka till platsen, där vårt äventyr började. Vi hade blandade känslor av bedrift och lättnad, när vår resa nådde sitt slut.

Flera av oss hade aldrig träffats innan turen, och de av oss som var vänner hade inte sett varandra på ganska länge på grund av nedstängningarna under pandemin och den långa vintern. En resa som denna gav oss möjligheten att få dela vägen, tänja på våra gränser, övervinna hinder och att få vara sårbara tillsammans. Bekanta förvandlades till vänner och befintliga vänskaper blev till livslånga band.

När vi gick skilda vägar och fnissade åt de många stunder som man var tvungen att uppleva personligen för att förstå, kunde vi inte rå för att tänka på när vi skulle kunna göra detta igen.