Jenni och Marks tasmanska äventyrssagor

Jenni King och Mark Tupalski bor i Australien och har känt varandra länge. De träffades medan Mark var tävlade som crosscountry- och mountainbikemaratoncyklist som 20-åring. Både han och Jenni befann sig mitt uppe i laguttagningen för Commonwealth Games och skapade en unik nära relation som har resulterat i en livslång vänskap.

– Jag blev hänförd av Marks till synes oändliga kunskap under alla typer av diskussioner. Han är den som först erbjuder sig att hjälpa till med att rengöra cyklar, fixa mekanik, laga mat och städa upp. Jag såg till att hålla kontakten med honom efter min tävlingskarriär, säger Jenni.

Marks talanger är inte bara begränsade till landsvägstävling. Det dröjde inte länge innan han började ta sig an 24-timmarstävlingar, mountainbikemaratonlopp och crosscountrytävlingar. Så småningom avslutade han också kapitlet om sin karriär inom tävling och fortsatte att studera på universitetet innan han träffade Eliza som numera är hans hustru. Mountainbikecykling fortsätter att ta upp större delen av deras fritid tillsammans.

Ett snabbt och entusiastiskt telefonsamtal mellan de två bekräftade det kommande äventyret.

– Jag åkte på semester med familjen förra året till Tasmanien. Vi tillbringade några dagar i Derby, en pittoresk liten stad i den nordvästra delen. Det kallas även för ”mountainbikecyklisternas paradis”. Med sina stigar i världsklass och som passar alla nivåer av cyklister visste jag att det var dit vi var tvungna att åka med Neuron, säger Jenni. Hon hade hört talas om en stig som heter ”Bay of Fires” medan hon var där men hade aldrig tid att köra den.

– Derby var en av de sista platserna Jenni och jag tävlade med varandra på, så därför var det passande att vi återvände dit, säger Mark om att ge grönt ljus till Jennis spännande planer för paret. – Jag körde också ”Bay of Fires” på min smekmånad så jag visste vad jag kunde förvänta mig och hade en bra idé för uppvärmningen vid starten.”

Stigen bjuder på otroliga nedförskörningar på singeltrack och granitstensformationer från stigens startpunkt i Blue Tier Forest Reserve. Stigen slingrar sig fram genom skogen och bjuder på mer exponerad singeltrack under de 42 kilometrarna. Till slut hamnar du på Swimcart Beach.

– Marks så kallade uppvärmningsstig lade till ytterligare 10 km till rutten, och jag tänkte inte så mycket på det då, säger Jenni, omedveten om att Marks efterforskningar bekräftade ytterligare 400 m klättring, granitstenblock, potentiella sträckor då cykeln skulle behöva bäras, leriga kärr och flodövergångar. Den här rutten var inte något för de räddhågsna.

Duon tog sig förväntansfullt till Geelong i Victoria för att ta färjan över till Tasmanien. De satte sig på en närbelägen fish and chips-restaurang för en kort sammanfattning av de kommande dagarna. Eftersom det var en nattfärja kopplade Jenni och Mark av och väntade på färjans ”väckarklocka” som skulle annonsera att det var morgon.

Efter att ha stigit av ”Spirit of Tasmania” var det dags för Jenni och Mark att kanalisera sina egna andar, och de tog sig till Derby bara några timmars bilresa bort.

När de anlände finjusterade de cyklarna och packade sina väskor. Australien kan vara en fientlig plats sommartid, och därför försäkrade de sig om att de hade gott om solkräm, vatten, mat, reservdelar och MTB-kläder. Mark passade på att titta in i en lokal cykelbutik för att handla några sista minuten-tillbehör.

– Jag berättade för den unga killen i butiken om våra planer på att köra den branta uppförsstigen och han såg lite orolig ut, skrattar Mark. – Jag tänkte att en 10 km lång stig inte kunde vara så farlig, men han sa: – Om du klarar det så kommer det att handla om minst en halv dags cykling” – det lät ju kul!

Efter en sista kontroll av väderrapporten checkade paret in på sitt boende på Derby Lodge och gjorde sig redo inför natten.

Deras väckarklockor ringde kl. 04:00. Eftersom cykelturen var en dagstur ville de maximera sin tid på stigen. Efter en kopp kaffe före soluppgången och en sista kontroll av vädret startade paret i Weldborough, bara en kort biltur från hotellet i Derby.

När solen steg upp gav stigen ”Little Chook” dem en kort uppvärmning innan klättringen verkligen började. Även om en del svärord yttrades så tog det inte lång tid innan Jenni njöt av utmaningen.

– Regnskogens singeltrack-avsnitt var vackra och den lösa, steniga klättringen höll oss på helspänn när det gällde linjeval, minns hon och beskriver den rikliga förekomsten av ormbunkar och bäckövergångar som de stötte på. – En kort nedförskörning med massor av hinder att förhandla gav oss lite andrum. En annan bäckkorsning signalerade starten på den långa, branta uppförsbacken som kantades av gigantiska stenblock.

Mark och Jenni utmanades ytterligare när Moder Natur bjöd på en regnstorm som gjorde det knepigt att få grepp mot underlaget. Eftersom de inte ville att killen i cykelverkstaden skulle få rätt om att turen skulle ta en halv dag så kämpade de på.

Branta smala partier med massiva granittrappsteg separerade av trädrötter påminde paret om en etapptävling de deltog i för många år sedan.

– Neuron var mer än redo för utmaningen. Den var superresponsiv, oavsett om jag behövde ändra riktning på plats eller att den skulle ge kraft för att klättra uppför ett trappsteg, säger Mark, och beskriver den steniga terräng de var tvungna att navigera innan de nådde toppen av klättringen.

När de kom högre upp förändrades floran runt dem. Stigarna kantades av höga eukalyptusträd som gav vika för trädormbunkar, pors, pepparbuskar och barrträdet phyllocladus aspleniifolius som är grönt året om. När de nådde toppen gav träden vika för panoramautsikten över kusten. En utmärkt plats för att ladda batterierna inför den 13 km långa körningen nedför.

Vad som följde en tuff uppförsklättring var en hisnande nedförskörning med oavbruten underhållning: kurvvallar, hopp och landningar. Mark och Jenni körde genom en tunnel av ormbunkar nedför stigen. Även om hon var tveksam på toppen så hittade Jenni rytmen och använde heldämpningen fullt ut.

Den nedre delen av stigarna löpte genom en öppen eukalyptusskog där terrängen med ormbunkar övergick till låga växter och jord med grovt, nedslitet granitgrus. Det tog några kurvor för att anpassa sig till den förändrade terrängen, men paret navigerade sig fram till en paus vid en klippig utsiktspunkt för att samla tankarna.

– Mina energinivåer började sjunka, och jag nämnde för Mark att lite koffein inte hade varit fel, säger Jenni. – Till min förvåning tog han fram sitt portabla kök, gjorde upp en eld och bryggde kaffe till mig – vilken mästare!

Med sina energinivåer återställda pressade de sig uppför till toppen av den slutliga klättringen. Där upptäckte de regnmoln vid horisonten och var därför tvungna att börja röra på sig igen.

Jenni och Mark kryssade mellan röd klippsten under den sista nedförsbacken på 7 km. När de anlände till stranden Swimcart möttes de av kristallblått vatten och kritvit sand. Mark parkerade sin cykel och sprang ut i vattnet för att kyla av sig innan regnet började falla. Jenni iakttog skrattande från stranden efter en fantastisk upplevelse och som påminde om deras äventyr när de var yngre.

Efter att ha tagit hand om cyklarna och packat all sin utrustning för resan hem till sina familjer svängde de förbi restaurangen The Hub för en pizza innan de begav sig hemåt.

– Det var supersvårt att fokusera på mina läkarstudier när jag kom hem, säger Mark, som fortfarande njuter av minnena från resan. – Det var delvis på grund av utmattning från resan och delvis på grund av minnet av hur kul det var.

Jenni återger samma känslor. – Jag har inte kunnat sluta tala vitt och brett om de fantastiska stigar som Derby har att erbjuda. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre cykel för att hantera så varierad terräng, och jag är glad att jag fick uppleva allt med min kompis Mark.

De vet inte när de kommer att köra tillsammans igen, men en sak är säker: nästa gång de hoppar upp på sadeln på sina Neurons kommer de att minnas hur kul de hade på Tasmanien.